jossey

Jag verkligen hatar min TV just nu. Beter sig som om Älskling var här. Men han sitter på VÄS och jag känner mig om möjligt ännu mer övergiven nu än tidigare.

Jag har verkligen problem med ensamhet. Jag känner mig alltid värdelös, som om ingen vill ha med mig att göra. Och samtidigt, så finns det ingen att gömma sig hos, ingen som kan vara min sköld. Så allting hinner ikapp mig. Speciellt ångesten. Paniken. Känslan av att väggarna krymper... Jag vill bara springa ut härirån och skrika och hoppas att allt lämnas bakom mig, att jag har ett tempo som alla känslor inte kan hålla sig uppe i. Men istället låser jag in allt, i bästa fall, så gråter jag ett par timmar och bara ligger och skakar. Det händer allt oftare, och jag VET INTE var ångesten kommer ifrån. Shadow tror jag är deprimerad. Emma har pratat om borderline en gång. När jag såg katter överallt, fast det inte fanns en enda katt på området, och Djävulen kittlade mig under fötterna. Något är ju fel med mig, jag vet det själv.

Men en psykolog blir bara fel för mig. Jag kan inte spilla ut allting på en främling, någon som jag inte kan lita på på ett känslomässigt plan oavsett hur proffessionel personen är eller hur mycket tystnadsplikt som existerar. 

En felprogrammerad humanoid...

Jossey